Jag vet de låter sjukt men när jag var "frisk" dvs när jag var mitt i allt de som jag nu bearbetar som trauman, men ingen viste om det för normaliserings processen hade gjort att jag såg det som en normal vardag. Och då jag fortfarande kunde gå så var jag väldigt aktiv och jobbade mycket ideellt och hade då flera vänner. Nästan alla försvann, slutade höra av sig och slutade bjuda med mig på saker. Kanske var det för att det blev jobbigt att se mig och då påminnas om vad jag varit med om, kanske blev jag förändrad och det gjorde att de inte orkade med mig, Kanse berodde det på att man inte viste vad man skulle säga ungefär på samma sätt som någon som förlorat en anhörig i en olycka ofta upplever att folk tystnar i rädsla för att inte ha nått att säga. Oavsett blev jag sittande själv, 
Men i alla fall innan detta hände så vägrade flera gå på stan med mig för de for så illa av att höra hur okända människor överallt i från ropade elaka kommentarer. En del kom fram o spottade orden i ansiktet på en mer eller mindre. Så här har det alltid varit. och att få blomkrukor och ölburkar i huvudet de var inget märkligt för mig för de är ju så hela min ungdom och barndom varit dvs man kastar saker på mig. Och så är det än i dag är jag ute med min rullstol och åker så kan barn stå och brevid sina föräldrar och slänga sten på mig utan att föräldrarna säger till eller stå brevid mig och peka och prata om hur stor och ful jag är och föräldrarna godtar detta och de är långt i från bara barn o ungdommar som gör detta. Vuxna tränger sig ofta före i kön tex i affären för jag är ju rullstolsburen så mig kan man ju gå före, men kan nästan garantera att personen inte hade vågat tränga sig före någon av de andra i kön.  Ja exemplen är många och även de har normaliserats o blivit min vardag nått jag hela tiden får möta och därför inte längre förvånad utan tvärtom förväntar mig att de ska hända minst en gång var gång jag går ut.

När jag började i samtal hos min BM så var jag så nedtryckt så när vi började prata om vad ens mening i livet var så sa jag att min var att finnas och bära så mycket av världens börda som möjligt så att andra skulle slippa. och om nått bra hände mig for jag så illa för de betydde att jag "stulit" lycka från någon annan genom att tex ta emot en tablett ask som gåva. eller nått liknande. Jag trodde verkligen att meningen med mitt liv var att va en dörr matta åt resten av mänskligheten. Ansåg mig inte värd mer.

Var till tandläkaren i går och lagade en tand som sprukit och en lagning som gått sönder. Men då jag har fruktansvärd tandläkarskräck (trots att jag har den bästa tandläkaren man kan ha) så är det en stor bedrift att ta sig dit, Jag får premedicinera ordentligt dvs ta lugnande dagarna innan samt dagen jag ska dit. Och ändå så brukar jag sluta andas och försvinna bort. Denna gången viste jag att de skulle bli en tuff gång efter som jag skulle laga två hål och hon hade sagt de skulle ta ca en timme. Så jag var berädd på många tårar o mycket panik. Men de gick verkligen jätte bra, Tandläkaren lyckades laga båda hålen (hon var väldigt tvecksam till om de skulle gå med tanke på att förra gången jag var där slutade jag andas väldigt mycket dvs mer än vanligt och då var de bara en tand) Men jag lyckades hålla mig närvarande och höll andningen jämn och fin nästan hela tiden.

 Måste säga att jag är lite stolt över mig själv. Men sedan var jag så klart helt slut kunde inte stå på benen de bara vek sig jag gick hem och sov i 5-6h var vaken 6h och somnade sedan om igen. I dag har jag bara tagit de lugnt efter som jag var så trött efter gårdagen. De är nog svårt för personer som inte lever med ptsd , ångest och kronisk smärta att förstå hur mycket kraft och energi en sådan insatts kan ta men för mig tar de ofta flera dagar att återhämta mig.

Problemet med att leva med en stress diagnos är att man blir van med att alltid ligga på hyper hög stressnivå vilket gör att de inte är alltid man förstår att man är extra psykiskt stressad utan man mår bara dåligt,

Jag har känt mig alldels förstörd i dag. Vill bara gråta har ingen ork ingen insperation. Till och med de jag borde se fram emot klarar jag inte av att se fram emot för jag är för trött för att orka njuta,

Jag har bara velat ligga i sängen o gråta. Först tänkte jag att de berode på att jag är sjuk o har varit det sedan 30/9  och att jag har haft migrän i drygkt en vecka där jag pendlat mellan legat helt utslagen med fruktansvärd huvudvärk o illamående och ljuskänslighet för att någon dag i mellanåt må hyfsat bra på dagen men så fått ögonmigrän efter ett par timmar vaken. Jag har sovit enormt mycket. Har inte orkat hålla mig vaken.

Mina fingrar har även värkt så att jag haft svårt att böja o sträcka på dem utna o skrika av smärta.

Men jag inser nu att det nog mer handlar om att de är för mycket som bekymmrar mig. Vi har fått reda på att min lägenhet ska säljas och de betyder nya ägare till sommaren eller nästa år och vad kommer hända då??

Jag inser att jag blir sjukare och sjukare, tappar balansen o ramlar väldigt mycket vilket gör att jag känner att jag skulle behöva ett mer anpassat hem. Och ska jag ha de så skulle jag behöva ha ett hem jag trivs i och det skulle behöva vara på markplan med stora öppna ytor efter som jag skulle behöva kunna ha rullstolen inomhus efter som de är nu är jag mer eller mindre förpassad till sängen då de är enda stället där jag inte har full smärta.

All personal jag träffar säger att jag behöver personlig assistent då jag inte klarar av de vardagliga livet men jag får avslag innan jag ens kommit förbi steg ett så de känns rätt hopplöst vill bara ge upp känner mig apatisk för de känns som kraften är slut och jag har ingen mer kraft att kämpa med.

Jag har dessutom tandläkarbesök i veckan och de kommer innebära en lagning och ytterligare om några veckor. och jag har sådan enorm tandläkar skräck att jag har svårt trots satt jag får lugnande innan. Hon som följer med mig har drabbats av en allvarlig sjukdom o jag vet inte hur de kommer bli fram över om hon kommer kunna fortsätta följa med som stöd. 

Min bästa vän har varit borta en vecka och de är ju inget konstigt i sig men de är extremt jobbigt för mig. Och de tar flera dagar innan hela jag känner att hon landat och min trygghet kommer tillbaka.