Jag vet de låter sjukt men när jag var "frisk" dvs när jag var mitt i allt de som jag nu bearbetar som trauman, men ingen viste om det för normaliserings processen hade gjort att jag såg det som en normal vardag. Och då jag fortfarande kunde gå så var jag väldigt aktiv och jobbade mycket ideellt och hade då flera vänner. Nästan alla försvann, slutade höra av sig och slutade bjuda med mig på saker. Kanske var det för att det blev jobbigt att se mig och då påminnas om vad jag varit med om, kanske blev jag förändrad och det gjorde att de inte orkade med mig, Kanse berodde det på att man inte viste vad man skulle säga ungefär på samma sätt som någon som förlorat en anhörig i en olycka ofta upplever att folk tystnar i rädsla för att inte ha nått att säga. Oavsett blev jag sittande själv, 
Men i alla fall innan detta hände så vägrade flera gå på stan med mig för de for så illa av att höra hur okända människor överallt i från ropade elaka kommentarer. En del kom fram o spottade orden i ansiktet på en mer eller mindre. Så här har det alltid varit. och att få blomkrukor och ölburkar i huvudet de var inget märkligt för mig för de är ju så hela min ungdom och barndom varit dvs man kastar saker på mig. Och så är det än i dag är jag ute med min rullstol och åker så kan barn stå och brevid sina föräldrar och slänga sten på mig utan att föräldrarna säger till eller stå brevid mig och peka och prata om hur stor och ful jag är och föräldrarna godtar detta och de är långt i från bara barn o ungdommar som gör detta. Vuxna tränger sig ofta före i kön tex i affären för jag är ju rullstolsburen så mig kan man ju gå före, men kan nästan garantera att personen inte hade vågat tränga sig före någon av de andra i kön.  Ja exemplen är många och även de har normaliserats o blivit min vardag nått jag hela tiden får möta och därför inte längre förvånad utan tvärtom förväntar mig att de ska hända minst en gång var gång jag går ut.

När jag började i samtal hos min BM så var jag så nedtryckt så när vi började prata om vad ens mening i livet var så sa jag att min var att finnas och bära så mycket av världens börda som möjligt så att andra skulle slippa. och om nått bra hände mig for jag så illa för de betydde att jag "stulit" lycka från någon annan genom att tex ta emot en tablett ask som gåva. eller nått liknande. Jag trodde verkligen att meningen med mitt liv var att va en dörr matta åt resten av mänskligheten. Ansåg mig inte värd mer.